En gång men Aldrig mer!

Nu gott folk ska ni få höra! 
Vi har nog presterat något utav det jobbigaste hittills i våra liv!
Nämligen ta oss upp till toppen av Mt Kinabalu som har en höjd på 4095 meter.
Det är gjort nu, men kommer inte att göras om! Det kan vi lova er!

Igår så blev vi hämtade vid 6.30 på morgonen, lagom morgontrötta hoppade vi på taxin som skulle ta oss till våran start point! Väl där fick vi våra tillstånd, som visade att vi va berättigade till att Mt Kinabalu. Och vi möttes även upp av våran guide. En kille som knappt va två äpplen hög, och vad muskler som vi inte ska tala högt om!  Men så ödmuk och vänlig!
Han skulle nu tillbringa det kommande timmarna tillsammans med oss.
Och att ingen av oss visste vad vi hade gett oss in på förstod vi ganska så snabbt när vi väl börjat vandringen. Det va ju konstant uppför och trappor i mängder som döda en. Brandon va nog den av oss som tog täten påvägen upp till Check Pointen där vi skulle tillbringa natten. Vi kämpade på och tog oss upp på 4 timmar, vilket visade sej vara ganska så snabbt då vi va bland dom första som kom fram.
Men stundvis påvägen upp fanns det allt mellan ånger (Va F*N har vi gett oss in på), tvivel (klarar vi verkligen detta), men samtidigt en kämparglöd utan dess like.
Vi peppa varandra och tog oss tillslut som sagt upp. Dom va vi dygn sura eftersom spöregnet kom på besök när vi hade ca 30 min kvar.
Kan ju även tilllägga att våran guide inte tyckte att detta va så värst jobbigt, han gick mest med händerna i fickorna, vissla lite och prata i mobilen! (Förlåt, men ibland ville man ju bara slå han, där presterade vi max medans han knappt va svettig)
Väl uppe fick vi tilldelat vårat doorm, som vi även hade tur att slippa dela med några andra. Dock va det ju så kallt, så jag citerar Brandon:
"Det är ju för fan så kallt att man får driv is i pungen"
Och jag kan ju inte göra annat än att hålla med, värme existerade nämligen inte!
Så vi gjorde det bästa av situationen, klädde på oss mössa, vantar, tröjor och det 6 st filtarna som rummet hade att erbjuda. Och sen va det bara att skeda sej varm!
Kläderna som va blöta la vi mellan filtarna och hoppades på att kroppsvärmen skulle hinna torka en del av det innan kl va 02.00 och vi skulle vidare upp till toppen.
Vi somnade nog ca 19.00, och det va kanske inte så konstigt efter dagens ansträngning! Och dessutom va det viktigt att kunna få dom timmarna sömn som erbjöds. För kl 02.00 knackade det på dörren, och då va det bara att klä på sej det fuktiga kläderna och bita ihop. För nu skulle vi nämligen hinna upp till toppen innan solen gick upp. Vi hann ladda magen med lite Choco Pops och mjölk, något som vi saknat under dessa 2 månader.
Sen va det bara att knata på igen, och att det brände i benen det kan vi ju inte förneka. Men på nått sätt så kändes det lättare att klättra den sista biten upp till toppen. Kan ju dels vart att det va kolsvart och man bara hade ljuset ifrån sin pannlampa och inte såg slutet på samma sätt. Sen va det även en annan sorts terräng, dock brant som in i bomben så man fick ju klamra sej fast i repen som fanns.
Vi nådde iaf toppen på 2 timmar, även där bland det första. (Om det är nått att skryta om,nöjda va vi iaf). Vi va till och med lite tidiga och inte allt för bra klädda så vi vart kalla ganska snabbt. Men vi njöt av soluppgången som va något utan det vackraste vi sett hittills. Det va som att himlen brann.
Sen va det ju bara att börja nedfärden... Och just där och då kändes det som att detta aldrig kommer att ta slut.
Vi stanna till och åt en rejäl frukost på hotellet innan vi knatade vidare.
På ned vägen så tyckte jag att det va lättare i benen medans Brandon hade lite mera problem. Så idag va det jag som tog täten ner medans Brandon kämpade med sina knän. Vi kom ner efter 3 timmar, och har nog aldrig vart så lättade som vi va när vi såg slutet!
Och jag har nog aldrig hört en sån stor blandning av konstiga läten, och ljud från Brandon som han lät påvägen ner idag! Skratta så jag höll på att dö.
Men ner kom vi och tur va ju det!
Efter denna utmaningen så är vi båda överrens om att det va en "engångs grejj", och kommer inte att göras om. Men vi tog oss upp på Mt Kinabalu som är Sydöstra Asiens största berg, och har en hjöd på 4092 meter. Och vi är jävligt nöjda för att tala klarspråk!

Så just nu sitter vi med varsin kopp kaffe och inväntar våran träningsverk, som jag antar inte kommer att vara av dess like. Men det är smällar man får ta!
Imorgon så tackar vi Borneo för dessa 2 veckorna, och beger oss vidare till Cebu i Fillippinerna. Och där kommer Flordelis (en arbetskollega från Storefjell, Norge) familj att möta upp oss vid flyget. Vi ska nämligen få bo i deras hus, och det är vi mycket tacksamma för. Så vi ser fram emot detta, det ska bli jätte kul!
Bjuder på lite bilder från våran trip från botten till toppen...











































Bjuder även på lite filmklipp...









Kommentarer
Postat av: mariann

Hej. Vilken prestation! Jag och Elena googlade och sag videos fran andra som bestigit berget och det var inte latt. Vilken soluppgang!

2010-11-18 @ 15:19:30
Postat av: Ann

va kul att se dej "på riktigt" d va så länge sen! Ni är sjukt duktiga som gjorde d! vila era ben nu... massa kramar! <3

2010-11-19 @ 08:35:00
Postat av: Ann

förresten, är d en liten mus som står på bakbenen å äter nåt ur din hand? sjuuukt söt!

2010-11-19 @ 08:35:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0